1

Parul Sharma: Förstår svenska företag var marken kom ifrån ursprungligen?

Foto: Wikimedia Commons

Över 20 miljoner kinesiska bönder har blivit av med mark och hem för att bereda väg åt ”Special Economic Zones” för utländska investeringar. Det är bara en av flera anledningar för svenska storbolag att inkludera frågor som rör “landgrabbing” i sin riskhantering på tillväxtmarknader, och att tillsammans med svenska regeringen börja ställa krav på stater som ägnar sig åt detta. Det menar människorättsjuristen Parul Sharma i en krönika för Hållbart Kapital.

Särskild ekonomisk zon (Special Economic Zone, SEZ) är ett avgränsat område som en stat inrättat för att ge företag förmånliga villkor. Statens vanliga ekonomiska lagar gäller inte i full utsträckning, ibland även i fråga om arbetsrätt och miljöskydd. Sådana zoner inrättas för att sätta fart på den ekonomiska utvecklingen och för att locka internationella investeringar.

Miljontals medborgare i världen kallar dessa zoner för Special Exploitation Zones.

Kinas ekonomiska mirakel Shenzhen, också känt som Kinas största SEZ, med lättare skatteregler och arbetsrätt för utländska investerare har graderats som en ”global environmental hotspot” av United Nations Environment Programme (UNEP) 2006. Detta innebär i korthet ett område som lidit en enorm miljöfara på väldigt kort tid. UNEPs utredning måste vara den minst diskuterade rapporten vad gäller miljöfrågor genom historien. Vidare har över 20 miljoner kinesiska bönder blivit av med mark och hem för att bereda väg åt mer SEZ, för utländska investeringar. Detta anses fortsättningsvis vara en del av moderniseringen av Kina enligt Världshandelsorganisationen (WTO).

Inhemska utredningar i både Indien och Kina visar på att det inte förekommer en naturlig anställning av de bönder och fiskare som förlorar sin mark. Detta för att företag naturligtvis söker så kallade ”skilled workers” och inte bönder och fiskare till sin produktion, och för att de bönder och fiskare som varit just detta i generationer inte vill göra något annat. Den utvecklingsmodell som ligger bakom konceptet SEZ är inrättandet av en mycket kapitalintensiv industri som producerar varor för export. En sådan bransch kommer att generera mycket lite tillväxt i sysselsättning och det också, för bara högkvalificerade arbetstagare. Denna industri kommer inte att producera varor av masskonsumtion för de fattiga i Indien eller i andra länder. SEZ modellen främjar således en ekonomi helt skild från behoven hos den stora majoriteten av de fattiga.

Kalpana Sharma, Deputy Editor på en av Indiens största tidningar The Hindu, är väldigt tydlig när hon säger:

”We (Indians) are told that in the ‘great’ West, employers can easily hire and fire, employees would not think of going-slow or striking work as they do in India; and that the West progresses because of such employee-devotion to work. Nothing can be farther from the truth. Recognition of the value of human resources in a works occurred in the West from early last century itself and their laws have been therefore, more ‘progressive’ and labour-friendly than ours in many ways. We still seem to think of a job as an act of charity by the employer to the worker”.

Kalpana Sharmas kommentar är viktig att förstå då den understryker den generella mentaliteten hos en arbetare som kämpar för sitt levebröd. Detta visar hur enkelt det är att exploatera en sådan arbetskraft- vars självförtroende redan sålts som en extrem billig vara. Det blir därför ännu viktigare att ställa frågan vart kommer marken ifrån? Vem bodde och livnärde sig där innan marken blev en ekonomisk zon? Vart tog de tidigare markinnehavarna vägen? Dessa är frågor som företag måste ställa när man väljer att initiera någon typ av verksamhet i de ekonomiska zonerna.

Utredningarna visar vidare på att någon kompensation inte utdelats till de vars mark har fråntagits dem. Inspirerad av Kinas ekonomiska framgångar, deklarerade den Indiske handelsministern under 2007 att Indien avser etablera 500 nya ekonomiska frizoner i landet. Hittills har 125 000 hektar mark bokats för åtminstone 220 zoner. 10 miljoner fiskare har redan blivit hemlösa, eftersom de flesta zonerna befinner sig vid den indiska kusten. 114 000 bönder exklusive deras familjer har tvångsförflyttas med polisvåld för att bereda väg för zonerna. Den alldeles unga indiska lagen från 2005, som reglerar ekonomiska zoner förbjuder fackföreningar att verka i zonerna, strejkrätten är förbjuden, lagstiftningar som reglerar kvinnors specifika utsatthet i exempelvis fabriker är inte tillämpliga i zonerna.

Vidare fasar indiska miljöexperter idag för förfärliga miljökonsekvenser då miljökraven i dessa zoner i princip inte existerar eller är väldigt lätta att kringgå. I Indien rör det sig om ca 50 miljoner människor som nu är landlösa och fallit under fattigdomsgränsen. De miljömässiga och arbetsrättsliga farorna är mycket högre i SEZs än i”vanliga industriella områden”. Lokalt kallas dessa oftast för ”corporate states” det vill säga ett styre helt i industrins regi med väldigt få statlig kontroller av efterlevnad av arbetsrätt och miljörätt. Exempelvis finns ytterst få kontroller i både Indien och Kina av hur man hanterar miljöfarligt avfall i sådana områden, och miljöfarlig dumpning av detsamma är ingen ovanlig syn.

På min fråga till den indiske forskaren Kannan Kasturi om den indiska staten överhuvudtaget tog fattigdomsaspekter i åtanke när de initierade lagstiftningsprocessen för SEZ, svarar han:

”Absolutely not! The Indian Government is obsessed with ‘growth’ indicators as measured by the increase in the GDP, the quantum of investment in new projects, the total export figures, etc. Poverty issues are not directly addressed, but it is assumed that growth of this sort will have the effect of reducing poverty. Human rights are not a major concern of the Government at this point in time”.

Kasturi Kannan svarar vidare på min fråga om vad utländska företag löper för risker att kränka mänskliga rättigheter inom exempelvis SEZ genom att konstatera:

”A company may not directly violate human rights standards. It may however indirectly make violations possible by using contractors who do not implement such standards for their employees”.

Ett led i moderniseringen i länder som Indien och Kina är vattenfrågan, detta har pushats på av världsbanken och har nu nått indiska politikers sinnen. Den 31 januari i år släppte den indiska regeringen ett utkast på en ny vattenpolicy och öppnade upp för kommentarer och har lett till protester från icke-statliga organisationer och främst grupper som kämpar emot korruptionen i landet. Policyn går ut på en privatisering och produktifiering av vatten. I Indien precis som i Kina har olika grupper avkrävt en starkare ansvarighet i förhållande till vatten som rättighet – men istället kommer nu privatisering som ett svar på folkets krav. Sådan redovisningsskyldighet skulle behöva vara i form av en grundläggande rättighet för varje medborgare till vatten, lagstiftande stöd som garanterar kvantitet och kvalitet av vatten.  1,2 miljarder människor har inte garanterad tillgång till vatten och 2,6 miljarder är utan ordentlig sanitet. Konstbevattnade marker kan producera 40 procent av världens livsmedelsförsörjning, men korruptionen inom projekt relaterade till konstbevattning är extrem. Bara i Indien säger man att minst 25% av konstbevattningsprojekten utgör del av en korrupt affär. Trots detta insisterar den indiska staten på att produktifiera vatten. I Guinea, Indien, Kina och Mexiko exempelvis har stora mängder skog avverkats i export och handelszoner och istället har trädet Eukalyptus odlats fram för att visa på miljökompensationer – ja en form av greenwash. Kommersiella träd som eukalyptus är mycket snabbväxande och bryter grundvattnet avsevärt. Det tillåter inte heller andra arter att växa i samma område. Jorderosion är ett ytterligare problem som inte kan förhindras av träd som Eukalyptus. I andra handelszoner har skog bara avverkats för att snabbt skapa handelsfrämjande områden. Och så klart har detta in stor inverkan på den biologiska mångfalden.

SEZs och andra handelszoner är ett tydligt exempel på konflikten mellan ekonomisk tillväxt och miljöskydd och arbetsrätt. Men hur rör och berör detta svenska företag som investerar i anläggningar och fabriker i så kallade SEZs? Risken att svenska företag eller företag överhuvudtaget skall dras in i konflikter, exempelvis strejker, hot och våld från de bönder, fiskare, och minoritetsgrupper som drabbats av ”moderniseringen” är påtaglig och det finns en rad fall där fabrikschefer dödats och misshandlats av dem som en gång bodde och verkade i området innan det blev en SEZ. Det viktigaste för företagen är att infoga riskerna, både sina egna och de som en gång bott i området i en Enterprise Risk Management (ERM) och i denna ställa konkreta frågor som: – Har ersättning av ursprungsbefolkningen gjorts? – Har de lokala myndigheterna så kallade zonal authorities visat på starka bevis för ersättning, – Har företaget dubbelkollat om detta skett på marknivå? – Vad finns det arbetsrättsliga risker och miljörättsliga risker specifikt för SEZs? – Har man gjort tillräckligt med jämförelser med andra företag i området, så kallad ”benchmarking?”

Men det viktigaste av allt är nog att den svenska staten och storbolagen ställer samma krav på indiska, kinesiska och andra stater som nu aggressivt forcerar bort natur och människor för att bana väg för moderniseringen. Vi måste tillsammans ställa krav om vi menar allvar om exempelvis miljöfrågor. Varken Indien eller Kina kommer att slänga ut företag som ställer frågor. Nej snarare tvärtom, dessa båda regeringar kommer att bli varse om att de har att göra med företag som tar sitt sociala ansvar på största allvar. Hittills kan man lätt konstatera att företag som är aktiva inom socialt ansvarstagande samt väl insatta och pålästa inte har kastats ut ur dessa två tillväxtmarknader. Våga ställa frågor, som med största säkerhet inte resulterar i direkta svar, men långsiktigt en reaktion som kan rädda miljontals arbetare, bönder och fiskares rätt till ett värdigt liv.

/ Parul Sharma, Människorättsjurist & Rektor för The Academy for Human Rights in Business

Läs mer om tvångsvräkningar för att bereda väg för investeringar i Kina i en ny rapport från Amnesty International: Standing their ground

Filed in: ALLMÄNT, KRÖNIKA

Recent Posts

Bookmark and Promote!

One Response to "Parul Sharma: Förstår svenska företag var marken kom ifrån ursprungligen?"

© 3787 HÅLLBART KAPITAL. All rights reserved. XHTML / CSS Valid.
Proudly designed by Theme Junkie.